Känn dig som hEmma

Med risk för att jinxa lite, så måste jag säga att det mesta känns väldans bra just nu! Har ett rätt fungerande socialt liv, träningen flyter på och jag har fyndat en del på mellandags-rean! Jäklar vad lätt man väcker köplusten... Och jag som trodde att jag inte var materialistisk?!

Var även på bro-date idag med lill-brorsan. Vi var först och käkade världens godaste nacho-tallrik på food court (som jag för övrigt har väldigt svårt för, då jag har lätt torgskräck.) Sedan var vi och såg Sherlock Holmes 2, där bland annat en av de vackraste svenska skådisarna Noomi Rapace spelade en utav huvudkaraktärerna (!) Hon var väldigt överygande i sin roll, men tyvärr kunde jag inte undgå att hela tiden störa mig på att hennes svenska dialekt lös igenom hennes engelska (jag är störd på det sättet..) Dock skulle hon spela invandrare, så dialekten funkade ändå.

Är ju dessutom hundvakt fram till och med nästa fredag, åt världens sötaste lilla tös Tindra. Det finns ingen mysigare än henne! Dock krävs det verkligen mycket planering att ha hund, då man måste sätta vovven i centrum hela tiden och planera kring den. Då är det perfa att bara låna denna lilla tös ibland :-)
Jag vill ju dessvärre inte ha barn (om jag inte mot all förmodan skulle råka träffa någon som VERKLIGEN själv vill ha barn, då är jag öppen för att kompromissa..) Utan vill skaffa en eller två vovsingar och bli en crazy dog lady. Du vet en sån där som typ klär sina hundar i kläder, pratar med de som om de vore människor och benämner de som mina barn?? :P

Blir en helg i Sollentuna nu.. Känns lite kluvet, men hade ändå tänkt ta det lugnt med träning och nyårsaftonen spenderas nog i alla fall hos syrran och hennes sambo och då blir det filmkväll och något gott käk!

Ska förresten kanske promenixa imorgon med hon som stal mitt hjärta för några år sedan.. Lär bli intressant!

Har svårt med den här "make a commitment"-grejen, har jag märkt.. Inte minst med bloggen!
Det går ju i perioder det här med när man känner att man behöver skriva av sig lite.. Har inte lust med att ha en blogg där ett inlägg kan bestå endast utav en bild på en macka och låtsas som att det är skitintressant för andra människor... Dock skriver jag ju inte direkt för andras skull. Personligen känner jag att en blogg är som ett klotterplank eller dagbok if you will, som ska bestå utav ens tankar och reflektioner över livet och dess mysterier. En bild på ens frukost tillhör inte den kategorin.

Hur som helst har jag haft en förvånansvärt lugn och stressfri jul! HATAR stress! Finns väl iofs nog ingen som ÄLSKAR det heller... Men jag klarar inte av det i för stor dos. Är inte byggd för det. Sååå det blev en jul bara med de absolut närmaste. Fick en hel del superbra klappar, bla nya träningskläder (YAY!) och lite bodylotions, ljuslyktor, pengar mm.

Även hunnit fynda lite på mellandags-rean! Fattar dock inte varför man utsätter sig för det egentligen.. Hur köpgalen är man inte om man FRIVILLIGT brottas och trängs med typ alla stockholmare för att förhoppningsvis hitta något (lite svårare när man är a big girl som jag själv) och sedan uppepå allt, stå och köa till både provrum och kassor minst lika länge som det tog att hitta grejerna??! Helt sjukt..
Men jag är inte direkt köpgalen (försöker jag intala mig själv...), går mest och småkollar lite i min egen takt, oftast med musik i öronen för att stänga ute den värsta shopping-hetsen.

Har haft en fin dag, och framför allt en ännu finare och mer magisk eftermiddag/afton...
Träffat en människa som en gång betytt oerhört mycket för mig, som berörde mig ända in i själen. Hade inte träffat denna människa på nästan TRE ÅR, efter ett ganska abrupt avslut på allt det fina vi hade.

Var livrädd innan vi skulle ses idag.. Funderade på att bara skita i det. Till och med när jag redan stod på avtalad plats och tidpunkt tänkte jag tanken att bara dra därifrån. Det skulle kanske bli för mycket. Jag skulle bli besviken.. Av många anledningar. Så fort jag såg henne blev jag dock så fruktansvärt glad att jag bestämde mig för att stanna. Det är verkligen fantastiskt hur en enda person bara genom sin blotta närvaro, kan få en att le ända innefrån själen.

Nästan tre år hade gått, vi har båda förändrats på många sätt. Livet och dess omständigheter har gjort sitt för oss båda, men vår kemi och den känsla som uppstår bara vid flyktig ögonkontakt, är helt intakt.
Fantastiskt och förundrande.

Ibland undrar man hur i helsike man kan bli kär när det gör så förbannat ont. Det är för stunder som den idag man blir kär, som man tillåter hjärtat att ta mer plats än hjärnan i sitt agerande.

Kalla mig masochist, men all den smärtan därimellan är utan tvekan värd den magi som ibland, ibland uppstår.

och inte bara slösöka jobb via platsbanken, utan verkligen aktivt jobba för att få ett arbete!

Bara tanken är ganska grovt ångestframkallande, men jag måste lära mig att kunna säga till den omogna lilla skitungen inom mig att ett jobb är en del av att bli vuxen. And there's really no getting back at this point. Det är bara att blicka framåt!

Tänker att allt blir bättre och framför allt lättare så fort jag bara får hjälp med allt vad depressioner och sånt heter.. Det är nog mycket därför ett jobb känns som för mycket JUST NU. Så inte endast för att jag är lite slö av mig..

Men jag vill verkligen känna mig mer självständig och ha en ordentlig, fast lön varje månad. Inte konstant behöva oroa mig över pengar och att inte kunna leva och göra roliga saker osv bara för att jag inte har råd. Slippa låna pengar. HATAR att låna pengar! Kan aldrig riktigt njuta av pengar som jag vet att jag måste betala tillbaka. Så ett jobb skulle vara på sin plats. Något på deltid. Till en början i alla fall.

Baby steps.

http://www.youtube.com/watch?v=o5Y9PrQirvA


"What I knew for sure from this experience with you is that we are all called. Everybody has a calling, and your real job in life is to figure out what that is and get about the business of doing it. Every time we have seen a person on this stage who is a success in their life, they spoke of the job, and they spoke of the juice that they receive from doing what they knew they were meant to be doing. We saw it in the volunteers who rocked abandoned babies in Atlanta. We saw it with those lovely pie ladies from Cape Cod making those delicious potpies. ... We saw it every time Tina Turner, Celine, Bocelli or Lady Gaga lit up the stage with their passion. Because that is what a calling is. It lights you up and it lets you know that you are exactly where you're supposed to be, doing exactly what you're supposed to be doing. And that is what I want for all of you and hope that you will take from this show. To live from the heart of yourself. You have to make a living; I understand that. But you also have to know what sparks the light in you so that you, in your own way, can illuminate the world."

http://cavecomedyradio.com/sexandotherhumanactivities


Apropå föregående inlägg är detta en länk till en podcast som handlar om just Sex and other human activities. Det är två oerhört underhållande och smarta komiker/journalister som snackar om allt mellan himmel och jord, men främst om sex på ett avslappnat och kul sätt! Verkligen något jag rekommenderar! Man får båda lära sig och skratta, hur bra kan det bli liksom?!

Jag gillar att prata om sex. Nej förresten, jag ÄLSKAR att prata om sex. Jag ville under flera år bli sexolog, vilket för dig som inte har en aning om vad det handlar om, är typ som en psykolog men som inriktar sig på sex och relationer. Jag har så länge jag kan minnas tyckt att det har varit väldigt spännande med sex.. Kanske för att det på många sätt fortfarande är lite "förbjudet" att prata om? Även fast vi lever i det demokratiska, lite syndiga Sverige, finns det mycket som är tabu när det gäller sex.. Framför allt om man är tjej, eller om man tillhör någon minoritet i samhället som att man exempelvis är gay. Det faktum med att sexualitet fortfarande är något som mest är "manligt" hänger på många sätt ännu kvar tyvärr.. Har en kille sex med många är han en player och cool, gör en tjej samma sak så är hon en slampa.. Killar kan utan större problem snacka ganska öppet om att runka osv med kompisar, medan tjejer ofta fnissar och tycker att det är lite skämmigt att snacka om att man brukar onanera. Även det här med porr som är en rätt omdebatterad fråga i samhället, är också något som oftast förknippas med att det bara är killar som glor på hela nätterna. Jag vet måååånga tjejer som tittar på porr, och som är minst lika kåta som killar, vi har bara ett bättre pokerface! Tjejer i allmänhet bär inte sin sexualitet för alla att beskåda (av många skäl) men kollar visst på porr, är superkåta och älskar sex precis lika mycket som killar.

När det gäller min egen sexualitet är den ganska komplicerad.. Jag trodde fram till att jag var ungefär 12-13 att jag var straight. När jag sedan föll pladask för min franskalärare Jessica, vändes min värld upp och ner kändes det som. Jag utforskade dock min sexualitet tidigt innan det. Jag hade en pojkvän som kom in i puberteten redan vid 10-11 års åldern, vilket resulterade i en del experimenterande av ren nyfikenhet och till slut även sex kanske innan vi var emotionellt mogna för det. Jag var aldrig speciellt attraherad utav honom, även om jag tyckte väldigt bra om honom som vän. Det hela slutade abrupt i och med att det hela med alla känslor för Jessica startade.

Jag har även minnen utav att min kompis berättade för mig när vi var typ 9 att hon hade råkat hitta en låda med konstiga grejer i, i en utav hennes föräldrars strumplåda. Nyfikna som vi var låste vi ytterdörren och tassade in i deras sovrum och vände ut och in på den där lådan, som givetvis var full utav diverse leksaker, tidningar och filmer. Vi fattade självklart inte ens vad hälften utav grejerna var, men vi bestämde oss för att sätta i en utav filmerna i videospelaren. Det som dök upp på skärmen var både lite skrämmande men också fruktansvärt spännande! En man med en sjukt stor kuk som gled ut och in och ut och in i en kvinna som såg oerhört liten ut i jämförelse. Min kompis typ skrek till och stängde av efter ett par sekunder, och jag kom ihåg att jag blev lite besviken.. Det här är nog mitt tidigaste minne vad gäller sex.

Efter detta har år utav onani och att utforska den egna kroppen följt, och jag har alltid varit väldigt nyfiken på kroppen och hur den fungerar osv.. Tycker att det är så oerhört sorgligt att fittan för många (både tjejer och killar men framför allt för tjejer) är ett sådant mysterium... Man liksom "tänker inte på den", "den bara finns där". Tror verkligen på att det här med onani är en lösning till ett bra och avslappnat sexliv sedan när man väljer att dela sin kropp med någon. Genom att onanera mycket lär man sig hur man funkar, vad man gillar och inte gillar, man blir mer bekväm med sin egen kropp osv. Plus att DET ÄR SÅ GALET SKÖNT! Bara det argumentet i sig borde vara skäl nog! Klitoris är ju liksom ENDAST där för att du ska NJUTA! Flera tusen nervtrådar samlat på ett ställe för din njutning! Kan inte bli mycket bättre än så. Hur ska du kunna njuta tillsammans med någon om du inte kan njuta med dig själv, om du inte vet vad du gillar???

Usch, just nu känns livet inte kul alls... Jag mår dåligt. Folk runt omkring mig mår dåligt. Jag mår dåligt för att de mår dåligt, de mår dåligt för att jag mår dåligt osvosvosv.. En ond jävla cirkel är det av alltihop. Som om jag fastnat i ett ekorrhjul som bara snurrar, och ju mer jag kämpar för att ta mig ur det, desto fortare snurrar det...

Undrar hur det känns att leva. Alltså på riktigt leva. Inte som jag gör eller som många andra gör, att vi har en massa substitut för livet. Jag till exempel äter, eller i bästa fall tränar. Många gånger lever jag också genom alla tv-serier som jag slaviskt följer.

Mat är mitt knark. Mitt lugn. Det jag alltid tar till med så fort jag inte kan hantera en situation. Därav alla överflödiga kilon som tynger ner min kropp och själ. Jag inbillar mig hela tiden att om jag bara äter en macka till, en pizza slice till eller en chipspåse till, så kommer det där onda som skaver i bröstet att försvinna. Jag tänker att om jag bara äter upp sorgen, försvinner den bara av sig självt.. För det är ju inte alls så att den istället bara lagras där inne och med tiden när det till slut blir för fullt så brister allt och man bryter ihop.

Det är väl därför jag bara gråter ungefär två gånger per år.. Den inre lagerlokalen är fylld till bristningsgränsen. Sedan kommer den där ynkliga lillalilla grejen som bara gör att allt imploderar och jag kan inte hejda tårarna. Allt bara måste ut. Då är jag tröstlös och låter mig själv tömma kroppen på sorg, så att det kan bli mer rum för nya kommande sorger.

Det är väl kanske därför jag mår dåligt just nu. Känner att min inre lagerlokal behöver en stor mellandagsrea, allt ska bort liksom.

Usch, är frustrerad och rastlös just nu... Väldigt okul när klockan är halv två och man bör ligga och sussa för länge sedan.. Har väl fått in rätt underliga sovrutiner överhuvudtaget den senaste tiden. Det blir lätt så när man inte har några direkta förpliktelser.

Dagen har varit rätt okej för övrigt! Den började visserligen med att jag åt som om jag vandrat i öknen i två veckor utan mat, följt utav att jag låg och degade i soffan och tyckte synd om mig själv för att jag har en kropp som en svag, liten uråldrig tant.. Bestämde mig dock på eftermiddagen för att bevisa mig själv fel, och drog iväg en sväng till ze gym och svettades järnet under 55 minuter spinning. Så skönt att träna. Det är verkligen som terapi för mig... Framför allt spinningen. De släcker ner i salen, man kan bara fokusera på att trampa ner pedalerna runtruntrunt och förlora sig själv i musiken. Allt annat som annars ockuperar tankarna, bara försvinner i 55 härliga minuter. I LOVE IT!

Sedan kom det ju faktiskt lite snö idag. Tippar väl att det snöade i sammanlagt 30 minuter?? Men det finns alltså hopp ändå :-)

Titeln på det här inlägget förresten är ett citat från One tree hill! De inleder alltid varje avsnitt samt avslutar det med visdomsord från någon person som tror sig förstå sig på vad allt handlar om. Lyllos den i så fall!

För att göra det här inlägget ännu lite mer schitzo, postar jag därför en härlig bild från världens bästa serie! Ja, jag är lesbian så ja självklart älskar jag L word!

Gårdagen var fejn, men lat som jag är blir det en simpel +/- lista av det hela..

-

Såg en hemlös kvinna bli utsläpad från tunnelbanan, enbart för att hon satt och sov på ett säte inne i värmen..

Var stel som en pinne i ryggen

Det var friiiiising ute, och det är fan inte okej om det inte är någon snö

När klockan inte ens var elva på kvällen, var det ändå smockat med fulla människor ute

+

Träffade fina Malin, var och fikade och såg en halvseg film med übersnygga Keira Knightley

Medan jag stod och väntade på mitt sällskap vid tunnelbanan, gick Nour El-Refai förbi (hon trodde säkert att jag var galen, med tanke på att min haka förmodligen vara nere vid golvet och jag gav henne världens blick...)

Min rygg kändes inte längre som en 90-årings, utan mer som en 75-årings

Bestämde med Malin att vi borde gå på teater inom en snar framtid! Det som är så mysigt ^^

"Kanske är det den som har minst sex, som tänker på det mest"

Jag är klart beredd på att hålla med där...

Jag föredrar hösten, men nu har det varit höst väldigt länge och vintern har faktiskt sin charm...

Vaknade i natt av att jag jag kände mig ovanligt snorig, drog handen under näsan av ren reflex men såg blod... Detta händer ibland, att jag vaknar av att jag blöder näsblod, kan typ bero på att man har en förkylning i kroppen, eller att man har slitit ut sig själv lite för mycket under en tid.. Dock har inte det här hänt på väldigt länge nu.. Skulle försöka skynda mig upp ur sängen för att inte blöda ner lakan osv, men det sa bara tvärstopp i ryggen! Kände hur paniken kom krypandes, dels för att känslan av att inte kunna ställa sig upp ur är sjukt obehaglig, men också för att blodet från näsan nästan hade fyllt handen jag hade kupat under. Fick ta i med hela min kraft för att ta mig upp, och det ilade från mitten utav ryggen, ända ner i benen.

Min kropp är tuff. Samarbetar nästan alltid. Oavsett skick. Jag har en hög smärttröskel. Dock har jag inte varit snäll mot min fina, samarbetsvilliga kropp på mycket, mycket länge.. År utav ätstörningar, hetsträningar i timtal, tränat fastän jag varit sjuk och dragits med småskador osv gör sitt.. Till slut säger den ifrån. Det måste den göra, för att inte gå sönder fullkomligt.

Så nu kan jag alltså knappt få på mig skorna. Känner mig som 90 år, fastän jag är ynkliga 19. Oh well, what goes around comes around.

Men jag kan inte sluta skratta!

Och jag såg nog för jävlig ut efter att ha kört dubbelpass idag!