Är i skrivande stund närmast lycklig!
Har haft en fin dag, och framför allt en ännu finare och mer magisk eftermiddag/afton...
Träffat en människa som en gång betytt oerhört mycket för mig, som berörde mig ända in i själen. Hade inte träffat denna människa på nästan TRE ÅR, efter ett ganska abrupt avslut på allt det fina vi hade.
Var livrädd innan vi skulle ses idag.. Funderade på att bara skita i det. Till och med när jag redan stod på avtalad plats och tidpunkt tänkte jag tanken att bara dra därifrån. Det skulle kanske bli för mycket. Jag skulle bli besviken.. Av många anledningar. Så fort jag såg henne blev jag dock så fruktansvärt glad att jag bestämde mig för att stanna. Det är verkligen fantastiskt hur en enda person bara genom sin blotta närvaro, kan få en att le ända innefrån själen.
Nästan tre år hade gått, vi har båda förändrats på många sätt. Livet och dess omständigheter har gjort sitt för oss båda, men vår kemi och den känsla som uppstår bara vid flyktig ögonkontakt, är helt intakt.
Fantastiskt och förundrande.
Ibland undrar man hur i helsike man kan bli kär när det gör så förbannat ont. Det är för stunder som den idag man blir kär, som man tillåter hjärtat att ta mer plats än hjärnan i sitt agerande.
Kalla mig masochist, men all den smärtan därimellan är utan tvekan värd den magi som ibland, ibland uppstår.
Träffat en människa som en gång betytt oerhört mycket för mig, som berörde mig ända in i själen. Hade inte träffat denna människa på nästan TRE ÅR, efter ett ganska abrupt avslut på allt det fina vi hade.
Var livrädd innan vi skulle ses idag.. Funderade på att bara skita i det. Till och med när jag redan stod på avtalad plats och tidpunkt tänkte jag tanken att bara dra därifrån. Det skulle kanske bli för mycket. Jag skulle bli besviken.. Av många anledningar. Så fort jag såg henne blev jag dock så fruktansvärt glad att jag bestämde mig för att stanna. Det är verkligen fantastiskt hur en enda person bara genom sin blotta närvaro, kan få en att le ända innefrån själen.
Nästan tre år hade gått, vi har båda förändrats på många sätt. Livet och dess omständigheter har gjort sitt för oss båda, men vår kemi och den känsla som uppstår bara vid flyktig ögonkontakt, är helt intakt.
Fantastiskt och förundrande.
Ibland undrar man hur i helsike man kan bli kär när det gör så förbannat ont. Det är för stunder som den idag man blir kär, som man tillåter hjärtat att ta mer plats än hjärnan i sitt agerande.
Kalla mig masochist, men all den smärtan därimellan är utan tvekan värd den magi som ibland, ibland uppstår.
Kommentarer
Trackback
