Rädslan för att gå sönder

Vaknade i natt av att jag jag kände mig ovanligt snorig, drog handen under näsan av ren reflex men såg blod... Detta händer ibland, att jag vaknar av att jag blöder näsblod, kan typ bero på att man har en förkylning i kroppen, eller att man har slitit ut sig själv lite för mycket under en tid.. Dock har inte det här hänt på väldigt länge nu.. Skulle försöka skynda mig upp ur sängen för att inte blöda ner lakan osv, men det sa bara tvärstopp i ryggen! Kände hur paniken kom krypandes, dels för att känslan av att inte kunna ställa sig upp ur är sjukt obehaglig, men också för att blodet från näsan nästan hade fyllt handen jag hade kupat under. Fick ta i med hela min kraft för att ta mig upp, och det ilade från mitten utav ryggen, ända ner i benen.

Min kropp är tuff. Samarbetar nästan alltid. Oavsett skick. Jag har en hög smärttröskel. Dock har jag inte varit snäll mot min fina, samarbetsvilliga kropp på mycket, mycket länge.. År utav ätstörningar, hetsträningar i timtal, tränat fastän jag varit sjuk och dragits med småskador osv gör sitt.. Till slut säger den ifrån. Det måste den göra, för att inte gå sönder fullkomligt.

Så nu kan jag alltså knappt få på mig skorna. Känner mig som 90 år, fastän jag är ynkliga 19. Oh well, what goes around comes around.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0