The demons that tempt me
Usch, just nu känns livet inte kul alls... Jag mår dåligt. Folk runt omkring mig mår dåligt. Jag mår dåligt för att de mår dåligt, de mår dåligt för att jag mår dåligt osvosvosv.. En ond jävla cirkel är det av alltihop. Som om jag fastnat i ett ekorrhjul som bara snurrar, och ju mer jag kämpar för att ta mig ur det, desto fortare snurrar det...
Undrar hur det känns att leva. Alltså på riktigt leva. Inte som jag gör eller som många andra gör, att vi har en massa substitut för livet. Jag till exempel äter, eller i bästa fall tränar. Många gånger lever jag också genom alla tv-serier som jag slaviskt följer.
Mat är mitt knark. Mitt lugn. Det jag alltid tar till med så fort jag inte kan hantera en situation. Därav alla överflödiga kilon som tynger ner min kropp och själ. Jag inbillar mig hela tiden att om jag bara äter en macka till, en pizza slice till eller en chipspåse till, så kommer det där onda som skaver i bröstet att försvinna. Jag tänker att om jag bara äter upp sorgen, försvinner den bara av sig självt.. För det är ju inte alls så att den istället bara lagras där inne och med tiden när det till slut blir för fullt så brister allt och man bryter ihop.
Det är väl därför jag bara gråter ungefär två gånger per år.. Den inre lagerlokalen är fylld till bristningsgränsen. Sedan kommer den där ynkliga lillalilla grejen som bara gör att allt imploderar och jag kan inte hejda tårarna. Allt bara måste ut. Då är jag tröstlös och låter mig själv tömma kroppen på sorg, så att det kan bli mer rum för nya kommande sorger.
Det är väl kanske därför jag mår dåligt just nu. Känner att min inre lagerlokal behöver en stor mellandagsrea, allt ska bort liksom.
Undrar hur det känns att leva. Alltså på riktigt leva. Inte som jag gör eller som många andra gör, att vi har en massa substitut för livet. Jag till exempel äter, eller i bästa fall tränar. Många gånger lever jag också genom alla tv-serier som jag slaviskt följer.
Mat är mitt knark. Mitt lugn. Det jag alltid tar till med så fort jag inte kan hantera en situation. Därav alla överflödiga kilon som tynger ner min kropp och själ. Jag inbillar mig hela tiden att om jag bara äter en macka till, en pizza slice till eller en chipspåse till, så kommer det där onda som skaver i bröstet att försvinna. Jag tänker att om jag bara äter upp sorgen, försvinner den bara av sig självt.. För det är ju inte alls så att den istället bara lagras där inne och med tiden när det till slut blir för fullt så brister allt och man bryter ihop.
Det är väl därför jag bara gråter ungefär två gånger per år.. Den inre lagerlokalen är fylld till bristningsgränsen. Sedan kommer den där ynkliga lillalilla grejen som bara gör att allt imploderar och jag kan inte hejda tårarna. Allt bara måste ut. Då är jag tröstlös och låter mig själv tömma kroppen på sorg, så att det kan bli mer rum för nya kommande sorger.
Det är väl kanske därför jag mår dåligt just nu. Känner att min inre lagerlokal behöver en stor mellandagsrea, allt ska bort liksom.
Kommentarer
Trackback
