Stor i orden, men trots allt ganska liten på jorden.
Känner mig för det allra mesta ganska mogen och trygg i mig själv. Just åldersfrågan är sällan något jag tänker på, eller något som dyker upp som ett hinder i min vardag.
Dock kommer det dagar som igår, då jag bestämmer mig för att stanna kvar på gymmet lite längre än det från början var tänkt, och socialisera lite med de som jobbar där. Det var väldigt trevligt, då de som jobbar på gymmet där jag nio fall utav tio tränar, är lite som sköna kompisar.
Anywho, gick som sagt ungefär en halvtimme senare än jag hade sagt till min kära moder att jag skulle, och fick idag veta att hon hade ringt till gymmet strax efter att jag hade gått och sagt ungefär "Ja hej, det här är Emmas mamma, är hon kvar på gymmet? Vi ska nämligen äta och hon är försenad.."
FY FAN SÅ JÄKLA PINSAMT!!! Just precis i det ögonblicket som jag fick höra det, kände jag hur min illusion av att jag kanske inte är så liten ändå, totalt gick upp i rök. Kände mig som en liten skit.
Jag är ynka 19 år gammal. Samhället är väldigt åldersfixerat. Och ja, jag vet att mognad generellt hänger ihop med ålder, då mognad handlar om livserfarenheter osv, och man har generellt haft fler erfarenheter ju äldre man är.. Men jag har alltid fått höra att jag är "lillgammal" och har större delen utav mitt liv omgett mig med människor som varit åtminstone ett par år äldre eller mer.. Det har aldrig varit något konstigt. Har alltid varit en sådan som har reflekterat och analyserat händelser och situationer och har bland annat pga det mognat snabbare än många andra i min generation.
Tror dessutom att jag upplevs som mer mogen, för att jag är väldigt lugn och upplevs nog många gånger som ganska trygg. Jag festar i princip aldrig, varken röker, snusar och dricker extremt sällan. Dessa är också bidragande faktorer till att jag upplevs som mer ansvarsfull osv..
Känner VERKLIGEN att det är på tiden att jag på allvar börjar leta bostad. Problematiken ligger väl i att jag dels vill ta upp mina studier så fort som möjligt igen (förmodligen till hösten) och vill inte endast leva på studiemedel, alternativt stressa sönder mig med både jobb och skola.. Plus att jag inte ens har något jobb för tillfället.. Men det SKA det bli ändring på, och det snart! Ska vara duktig och spara så mycket pengar jag kan, så att jag har någon slags buffert när jag flyttar.. Det får bli mitt projekt att jobba mot!
Nu är jag verkligen trött på att behandlas som en bebis, för det är jag verkligen inte! Jag är så redo att fejsa vuxenvärlden med allt vad det kan tänkas innebära! I say bring it! ;-)
Dock kommer det dagar som igår, då jag bestämmer mig för att stanna kvar på gymmet lite längre än det från början var tänkt, och socialisera lite med de som jobbar där. Det var väldigt trevligt, då de som jobbar på gymmet där jag nio fall utav tio tränar, är lite som sköna kompisar.
Anywho, gick som sagt ungefär en halvtimme senare än jag hade sagt till min kära moder att jag skulle, och fick idag veta att hon hade ringt till gymmet strax efter att jag hade gått och sagt ungefär "Ja hej, det här är Emmas mamma, är hon kvar på gymmet? Vi ska nämligen äta och hon är försenad.."
FY FAN SÅ JÄKLA PINSAMT!!! Just precis i det ögonblicket som jag fick höra det, kände jag hur min illusion av att jag kanske inte är så liten ändå, totalt gick upp i rök. Kände mig som en liten skit.
Jag är ynka 19 år gammal. Samhället är väldigt åldersfixerat. Och ja, jag vet att mognad generellt hänger ihop med ålder, då mognad handlar om livserfarenheter osv, och man har generellt haft fler erfarenheter ju äldre man är.. Men jag har alltid fått höra att jag är "lillgammal" och har större delen utav mitt liv omgett mig med människor som varit åtminstone ett par år äldre eller mer.. Det har aldrig varit något konstigt. Har alltid varit en sådan som har reflekterat och analyserat händelser och situationer och har bland annat pga det mognat snabbare än många andra i min generation.
Tror dessutom att jag upplevs som mer mogen, för att jag är väldigt lugn och upplevs nog många gånger som ganska trygg. Jag festar i princip aldrig, varken röker, snusar och dricker extremt sällan. Dessa är också bidragande faktorer till att jag upplevs som mer ansvarsfull osv..
Känner VERKLIGEN att det är på tiden att jag på allvar börjar leta bostad. Problematiken ligger väl i att jag dels vill ta upp mina studier så fort som möjligt igen (förmodligen till hösten) och vill inte endast leva på studiemedel, alternativt stressa sönder mig med både jobb och skola.. Plus att jag inte ens har något jobb för tillfället.. Men det SKA det bli ändring på, och det snart! Ska vara duktig och spara så mycket pengar jag kan, så att jag har någon slags buffert när jag flyttar.. Det får bli mitt projekt att jobba mot!
Nu är jag verkligen trött på att behandlas som en bebis, för det är jag verkligen inte! Jag är så redo att fejsa vuxenvärlden med allt vad det kan tänkas innebära! I say bring it! ;-)
Kommentarer
Postat av: Malin
OJ! Det var riktigt pinit! :o Din mamma borde lita på dig! Du som är en sån döktig flecka :)
Trackback
